Exakt, tradera. Det blir dyrt.

Today I'm in a fucking bad mood och jag kräver pannkakor med grädde och jordgubbssylt till mat och jag kräver att jag ska få plantera blommor idag och jag kräver fjäsk från Daltons sida. Än så länge är det dött på sistnämnda fronten.

Fick hem våran fantastiska kille idag. Han var på lite dåligt humör men det var inte särskilt konstigt när någon viss gubbe blockerade toaletten så att man fick bajsa i sin favorit-hink. Vi mutade honom till lite glädje med glass och så har vi ätit påskmiddag med morfar och moster Annika.

Nu ska jag ta en kall och mysa med Nanne Kanin!

Cappe the Hooligan fick sedan tillbringa påskhelgen hemma hos mormor medan jag vann över Dalton i en badmintonmatch, förlorade dock ett par muskelfästen och ett par jeans på köpet. Men ägd blev han allt!

Och så blev det friluftsdag idag. Det blev ett par mil på de tio timmar vi var ute. Hundarna går som om de fått stockar uppkörda ni-vet-var, och det gör väl vi också. Att Dalton inte begärt skilsmässa efter att jag lyckats kasta upp åtta fiskedrag i ett träd (till och med ett metrev fick sätta livet till) är ett mirakel. Tur att han har en snäll kvinna som köpt massvis med fiskedrag till honom i alla hjärtans dag-present. Då har han åtminstone några stycken kvar, i alla fall till nästa gång han får för sig att låna ut ett fiskespö till mig! Nu tänker jag inte röra på fläsket på många timmar, helst inte på många dagar och vi försöker ersätta våra brända kalorier med kebabtallrik, chips och ett par kalla. Imorgon är vardagen ikapp oss igen men vi ska nog kunna ge det en rättvis chans. Jag saknar min grabb och jag saknar mina oömma fötter men annars är allting bra.

Dock så tänker jag anmäla hundarna till utställningarna i Borås, Vänersborg och Tvååker. Helst vill jag åka idag för jag är så sjukt utställningssugen! Men fördelen är att jag hinner träna gobitarna först.

I helgen är det Pretty Shitty Kjell 2, men inte för oss. Jag och Dalton ska istället ta med Sigge, Saga och även Yra på hajk och friluftsäventyr, vi har redan packat det mesta och Cappe the Hooligan ska fira påsk med mormor. Måste bara komma ihåg att packa ner hans gigantiska påskägg också...

Fick den stora äran att longera denna tjusige kille idag. Sen döpte Gunda om Saga till Bulan Bullterrier, men bullar ska ju ha stora nosar så atte... Nu ligger de i vart fall och sover vilket jag också hade velat göra, men först ska det byggas legohus med Cappe the hooligan och sen ska vi nog äta lite äppelpaj. Det får vara dagens uppdatering, japp!

Vilka bortförklaringar man använder för att vara lite lat och onyttig. "Det är faktiskt fredag, då får man äta kebabpizza", "det är faktiskt lördag, då får man dricka coca cola till frukost", "då får man äta resterna från kebabpizzan till mellanmål" och så vidare. Men idag är det söndag, vad får man göra då? Påtal om onyttigheter hade vi kanelbullar, vaniljbullar och muffinsrumpor här igår. Om man bortser från att de är små go'bitar heter de i mänsklig (djurisk?) form Milla, Cina och Yra. ♥ till dom!

Cina stal även Sigges hjärta. ♥

En härlig hög med riktiga go'bitar!

Drabbades förövrigt av trettioårs kris efter den trevliga kvällen då vi mötte gamla klasskompisar från grundskolan på nattpromenaden, fint uppklädda, pigga, fräscha och med varsin självklar systembolaget-påse. Själv hade man mjukisbyxor med målarfärgsfläckar på, gympadojjor och oduschad sen några dagar tillbaka. De hade planer och mål för hela kvällen och natten (exempelvis att få en snygg karl i säng) medan man själv hade ett enda mål i sikte för natten: att få den trotsiga tvååringen i säng. Att få min egen snygga karl i säng fanns liksom inte där. Inte just då i alla fall...!

Men det tog inte lång tid innan min lilla älskling kröp ner under täcket i sitt rum och somnade... ♥ För vem hade inte velat vakna till den här trevliga synen en tidig lördagsmorgon?

Nej, om man skulle försöka göra något vettigt av dagen istället för att ligga här hela tiden. Byrackorna vill springa av sig lite och det Daltonska hemmet är i stort behov av en storstädning idag. Under tiden ska det väl skakas rumpa också, det står mellan Edith Piaf och Rita Pavone idag, det ni!

Sen skulle jag på föräldramöte men när jag kom dit var det inget föräldramöte så Cappe the hooligan och jag har haft en mysig kväll i soffan istället. Casper sov och jag fick äta mitt godis ifred. Det tackar jag inte nej till. Har blivit lite kär i Lexi också, hon är så fin.

Den sjunde april startade värkarna, och jag vandrade och vandrade, runt runt i lägenheten i flera timmar, duschade och vandrade runt. På natten åkte vi in och kollade, öppen två centimeter och vi åkte hem. Fortsatte vandra runt, äta, duscha och sova. Nästa dag åkte vi in för ännu en koll. Inte mycket hade ändrats. På kvällen började slemproppen lossna och vi åkte in ännu en gång. Fick stanna över natt och gavs en morfinspruta. Sov väldigt gott. Den nionde april fortsatte som tidigare, vandrande runt runt med gåstol och storbölade av trötthet och uppgivenhet. Tyckte det var som värst vid sju centimeter, både smärtan och tröttheten. Vid detta tillfälle var det dags för epidural, min numera värsta fiende. Första sticket misslyckades det med, liksom det andra som punkterade min ryggmärgshinna och det tredje som träffade en nerv, vilket resulterade i en smärta och en känsla av kyla längs hela vänstra benet. Än idag känner man en viss ångest över att fått skäll när jag höll på att ramla ur sängen av nervrycket, smärtan och skriket. Fjärde sticket lyckades det med, och epiduralen tog även bort den huvudvärk som trots allt existerade. Jag fick en lugn stund inann krystvärkarna satte igång vid 17.oo. Jag minns själv att jag frågade dem hur jag skulle krysta, för det kändes inte som jag lyckades krysta rätt, men allt jag fick till svar var att jag skulle fortsätta krysta. Det tog flera försök innan jag lyckades och 17.21 fick jag min pojke. Mormor grät och fick äran att klippa navelsträngen. På grund av den punkterade ryggmärgshinnan var jag fruktansvärt trött, illamående och led av en så kraftig huvudvärk att det inte går att förklara eller jämföra ens med migrän och den trasiga nerven fick mig skrika av smärta vid minsta beröring i vänstra benet. Inte ens ett lakan kunde ligga mot benet. När de skulle sy mig kom det långa ramsor svordomar, mestadels för att barnmorskestudenten frågade "hur man skulle göra" när hon skulle sätta i suturnålen i mitt underliv. Hur många knutar man skulle avsluta en sutur visste människan inte heller om. Tre! Ditt jävla riksmongo.

Att bli tvingad att kissa såhär efter en förlossning var verkligen en mardröm, framför allt för att ingen trodde på mig och på den smärta jag hade, både i huvud och ben. Ingen noterade att jag inte orkade (kunde?) hålla ögonen öppna, inte heller att jag inte kunde pilla i mig mackorna eller kunde stödja mig på benet. Idag är jag bara glad för att epiduralen inte läckte ut i andningsorganen och förlamade dem...

Senare på BB blev jag bara sämre, smärtan var så fruktansvärd men få av barnmorskorna och sköterskorna hade sympati för detta. Fick även väldigt hög feber och levde på smärtstillande och koffein, det enda som egentligen hjälper mot punkterad ryggmärgshinna (förutom en så kallad "bloodpatch" men när en annan narkosläkaren än den som lade epiduralen föreslog detta bad jag henne dra åt helvete med en gång) En natt vaknade jag skrikandes att jag skulle dö, jag bara skrek och skrek att något var fel och jag skulle dö. In kom en barnmorska jag hade ett visst förtroende för och sa att jag bara drömde, men jag visste att jag var vaken och jag visste att något var fel och jag visste att jag skulle dö. Låg hela natten och bara grät, för att ingen trodde på mig. Känslan av att inte bli trodd, att ha så ont och må så dåligt att man inte lyckades ta hand om sitt barn var så kvävande. När man försökte gå upp till toaletten såg man alla andra lyckliga mammor som kunde gå och bära på sina barn trots att de fött sina barn bara några timmar tidigare. Själv var jag sängliggandes och varit det i flera dagar, fick ringa på klockan för minsta lilla och kissade ofta ner mig eftersom jag inte kunde gå upp ur sängen. Det är sällan jag gråtit så många tårar.

Febern steg och steg, men utan att de hittade något fel. Infektionen kom ingenstans , allt de upptäckte var att infektionsvärdet steg, från 230 till över 300. Med tanke på att det normalt ska ligga mellan 7-10 så kan man säga att jag mådde, ja, skit. Och ingen visste var det kom ifrån, vad det berodde på eller hur jag skulle bli av med det. Nåväl, det var två år sen nu. Jag blev frisk och kom hem efter två-tre veckor och idag har vi ätit tårta, öppnat presenter och haft en riktigt bra dag. Och nu skulle vi tydligen iväg och kika på pojkar som dricker öl och grillar, intressant...!

I want you!

I natt fick Cappe the hooligan sova hela natten, till skillnad från här om dagen då han började kräkas vid två på natten och fortsatte till nio på morgonen. Det är den dumma hostan som gör det, stackars lilla hjärtat!
Vår kväll blev dock mysig när vi på promenad med hundarna blev stoppade av en mamma som kom rusande ut ur sitt hem och skulle pussa på hundarna. Vi blev kvar där länge och hade det väldigt trevligt, vi bytte nummer och ska dejta lite snart igen. Hundarna är en bra samtalsöppnare, jag svär!

Sen poppade jag och Cappe popcorn när vi kom hem men han ville inte dela med sig så sen fick jag inga popcorn. Men när Cappe sover dansar råttorna på bordet så jag och Dalton har ätit chips nu. Det får man göra när man är vuxen!

Ps. Jag ska få min kakburk, den som det är en halleluja-atmosphere runt! Äntligen förstår Dalton känslan av det!

Nu ska jag försöka sticka den dära tröjan medan Dalton är på gymmet och Rachel Ray är det enda vettiga som visas på TV.

Hundarna är glada och friska. Saga bestämde sig för två bullefnatt mitt i bostadsområdet över en väldigt stor yta. Både det Daltonska hemmet och det Papegojanska hemmet är välstädade och väldoftande. Dalton lämnade Cappe på dagis idag och gav mig därmed lite sovmorgon. Dalton luktar gott. Dalton är fin. Casper är så duktig på allt han tar för sig! Tina den Fina-ste i världen ska komma på Caspers födelsedagskalas, vilket gjorde mig fantastiskt glad. Och ja, jag har ätit goda kanelbullar som jag bakat själv.