Jag hade tydligen lyckats förtränga hur jobbigt det kan vara med nya hundar i familjen första veckan. Total avsaknade av hörsel, förståelse och rumsrenhet! Extrem glömska (men när det gäller godisförrådet har de stenkoll!) och så blir de valpar på nytt trots att de snart fyller tre år. Men å andra sidan skrattar man gott åt alla deras påhitt! Jag har alltid längtat efter ett fruntimmer till i familjen, så att jag kan få bilda en girlpower-klubb. Men jag har redan stött på problem. Hon är ju brud, brudar gillar inredning, men vi gillar inte samma inredning! Sigges matskålar är inte okej. Dem bär hon runt på och ställer i hörnen så de inte syns. Hennes neonfärgade får dock stå framme fullt synliga. Hon har tytt sig till den röda filten. De blåa filtarna fungerar inte, ja ni kan väl bilda egna uppfattningar... Det kommer numera inte bli enkelt att utsmycka homes of Daltonfamily med Saga i familjen!

Om jag skulle återgå till kaffet innan jag tar lunchpromenaden.

Ikväll är jag rädd, för att bli lämnad av Dalton igen. Känner mig så dum som övertalade Dalton att vi skulle öppna vårt hem för henne, att jag presenterade dem för varandra idag. Man märkte så tydligt på dem att de fick ett speciellt band och att Dalton verkar så himla intresserad av henne... Det värsta var när han efteråt skrev ett SMS där han nämnde både "älskar" och hennes namn. Tänk om ha tycker mer om henne än om mig? Tänk om han glömmer bort mig? Hon är ju trots allt väldigt fin, lite att ta i och så himla snäll och go. Precis en sån tjej som Dalton vill ha i sitt liv...! Imorgon måste jag påminna honom om att det ju trots allt bara är en hund och han ska ju gilla byrds. Eller birds. Eller hur var det nu igen?



Jonas: Tack för att du är världens mest fantastiska man och delar det här med mig! Finns inga ord för den tacksamhet och glädje jag känner just nu. Du är bara bäst! I love you, I love you, I love you!

Hur kommer det sig egentligen att brudar försöker så intensivt med att kopiera vår perfektion? Jag kan förstå deras avund men de måste väl ha någon självrespekt what so ever och inse hur patetiskt det är att sjunka så lågt och använda så skitiga metoder? Det de gör är skrattretande men man blir bara tårögd, önskar nästan att man kunde göra något åt dessa miserabla stackare. Känslan av att vilja spotta idioterna i ansiktet går fort över till empati. Självklart är ni ledsna för att ni inte lyckas, för att ni inte tycks åstadkomma samma framsteg som oss. Ni får väldigt gärna försöka riva ner våra murar av happiness and sucess men ni kommer inte längre än till försök. Ni lyckas inte ens trampa oss på tårna, inte ens litegrann! Sorry girls!

Tills sist vill jag citera Sara Edwardsson. "Mister man en står tusen åter, väljer man en står tusen och gråter".
Välj ert eget, vi sköter vårat.

Lider av vissa splittrade känslor. Känner mig delvis dum, naiv och blåögd, samtidigt som jag är oerhört stolt. Jag är liten och blir väldigt lätt bortglömd, men mitt i allt tumult så är det en person som ser mig och det är också den viktigaste personen. Efter det som hänt de senaste dagarna så har min motivation bleknat lite, och jag tvivlar lite på mig själv och vad jag åstadkommit. Skulle jag ha lagt mig på golvet direkt, grinat i tusen dagar och bara gett upp?
Något jag inte tänker ge upp är stumpan, tror faktiskt att Milla hade rätt när hon ansåg att det var ment to be. Jag njuter av att få lägga upp lite träningsschema och mål att uppnå, planera utställningar och dagdrömma om alla priser som hon kommer få. Någon annan som ska komma i form (förhoppningsvis) är jag själv som blivit lite mer positiv efter en sväng på gymmet med baby ♥ Känner mig som tuffaste bruden i stan när jag tränar biceps med åtta kilos-hantlar bredvid Jonas som tar åttiofem kilo i bänkpress och längre bort tar någon samma vikt i marklyft. Kände mig brutal! Något annat som är brutalt är Caspers humor, han stökade precis ner som i någon slags protest över att jag hellre myser ner i soffan än städar. Men jag skyller på sockerbrist och lathet, and I love it!

Over and out från fru Dalton.

På nya upptåg:

 

Me  love you ♥

 

Idag är det söndag och då blir det godis, chips och äpplejuice i soffan. Sixten pruttar förskräckligt äckligt idag. Själv är jag bakfyllehungrig. Eller så är det tjejvecko-hungrig. Vad är egentligen skillnaden?

För en månad sedan förlorade jag allt men idag står jag återigen på benen och kämpar framåt med den enda mannen jag vill ha i mitt liv. Jag vill överbevisa de som inte tror på mig och lyckas med det jag inte klarat förut. Jag har gått på mina möten den här veckan, ringt samtal, öppnat brev och hållt struktur.
Igår åkte jag till stallet och mockade hästbajs, världens mest rogivande syssla. Men dessa tre boxar som jag fick ansvara för påstods vara de "skitigaste" i stallet. Jo, eller hur? Ni har inte mockat ut en spilta tillhörande en lipizzaner... Och när jag gjort mina tre var de andra klara med sina första (och enda). Ordet "entusiasm" skall jag ringa in i deras lexikon hädanefter! Entusiasm är även något som Tanten saknade. Hennes namn fastnade liksom inte (eller var det möjligtvis Grotesca?) så hon får gå under namnet "tanten". En äldre dam med tydliga åsikter och ett visst ointresse i att hjälpa en ringrostig, liten och ovig ryttare. Men jag är inte besviken över mig själv, stundtals var jag bäst! Lite ringrostig som sagt, men inget skumpande och ingen misslyckad galoppfattning i världen kan förstöra den barnsliga glädje man får av att sitta på hästryggen igen!
Dagens middag var först grillad kycklingsmörgås med sallad på Landhs och därefter anka av Annapanna, med nattsällskap som efterrätt. jag känner mig lite bortskämd... Vem tackar nej till världens snyggaste och mysigaste karl i sin säng liksom? Not me! Sen en hel dags kvidande sängliggande, träningsvärken har varit ett faktum. Men som tidigare sagt, med en varm gosig manskropp tätt intill klarar man även lite smärta med elegans. Nu saknar jag min älskade, men ska försöker dämpa saknaden med lite marängswiss. ♥

Berätta för mig, hur tänkte ni? Vad var eran tanke? Tänkte ni alls? Och går det ens att yttra sig om er dumhet? Jag kan varken vara arg eller sårad, ni får mig att skratta, ja, det är faktiskt skrattretande! Om ni vill kan jag dela med mig av en liten hemlighet som varit oerhört viktig i mitt och Daltons förhållande. Hemligheten är kort och gott: Ärlighet.
Jag har inte ljugit för Dalton, snarare tvärtom har jag öppnat käften för mycket för många gånger men för denna fantastiska karl har ärligheten varit mer värd, mer uppskattad. Ni borde testa det nästa gång!
I maj bestämde jag mig för att jag ville ha honom, i januari fick jag honom. Det är åtta månader. Alltså kämpade jag för hans kärlek i åtta månader (och inte en enda gång sjönk jag till eran nivå) innan han valde mig och det av ett skäl. Ni verkar inte ha samma lilla dragningskraft men tydligen för stora egon för att acceptera det. Kämpa ni, men för att vara realistisk tror jag inte att ni vinner Daltons hjärta och kärlek med era skitiga metoder. Dalton är en oerhört fin och klok människa. Bara där gör ni misstaget som dumförklarar honom. Att vara i Daltons närhet är stort och värdefullt och bara de bästa människorna förtjänar att vara hos honom. Vill ni fortfarande ha honom kan jag tipsa er om att spela med öppna kort. Inte blir ni attraktiva när ni beter er så patetiskt som ni gjort, tyvärr. Ni är ju mina "vänner" så jag vill inte "såra" er men det är sant. Ingen vill ha psykfall som er i säng.

Herreminje vad cappucino är gott och borde vara förbjudet klockan sju på kvällen. Nu kommer jag lida av halsbränna ytterligare en natt, but I'm still nicotin-free! Och vad gör det om jag är vaken en natt? Jag har trots allt en halsduk, en mössa och en tröja att sticka klart. Därefter rita klart två mönster och bestämma om jag ska måla om och om jag ska måla, vilken färg? Jag ska utöver det här göra bokstäver till Caspers dörr. Vadå kreativ? Men i veckan har jag knappast tid för pyssel, då är det alla hjärtans dag, läkarbesök, familjebesök och stalljobb. Det längtar jag till! ♥Jag längtar självklart efter världens finaste man också, han med guldskrattet som får min värld att skälva, som får mig att fnittra, och ta små danssteg varje gång jag får ett SMS med ordet "baby" eller ett litet hjärta i. Jag har verkligen saknat de små meddelandena som bevisat att det är vi, han och jag, man och kvinna, Jonas och Lotten, Dalton och Gojjan. Det är du och jag för alltid och evigt, jag ska aldrig mer göra dig besviken, aldrig mer tvivla på dina ord. Jag ser fram emot att göra dig stolt, att kämpa fram till målen, bygga upp ditt förtroende för mig. Men jag tänker inte låta någon komma oss inpå skinnet igen, inte låta någon spotta mig i ansiktet igen. Jag hoppas du står på min sida och kämpar för oss hur mycket de än säger och tycker att du ska vända mig ryggen. Du kan nog få vilken tjej du än vill ha och jag kan nog få vilken kille jag än vill ha, men vi har ju valt varandra, jag är nöjd med mitt val och jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att välja någon annan än dig.

Jag har bara en sak jag vill ha sagt.
Jag önskar av hela mitt hjärta att det gick att spola tillbaka tiden och göra om, göra rätt, undvika situationer som blev fel. Det går naturligtvis inte, men jag kommer aldrig sluta önska det. Försöker vända minnena till något positivt, jag har förstått nu, och jag vill be om ursäkt men inte inför döva öron. Hur ska jag förklara? Jag ångrar så mycket.

---

Pretty pretty please, don't you ever, ever feel like you're less than fuckin' perfect .
Pretty pretty please, if you ever, ever feel like you're nothing, you're fuckin' perfect to me.

Det var inte en lätt match att stiga upp ur sängen idag efter att ha varit i stallet igår samt smällt i sig en taco, Martins mumsiga kladdkaka, två öl och en massa snacks (samt stickade klart en halsduk och läste Lantliv... Gammal? Jag?), men när solen kikade in genom fönstret gick det plötsligt mycket enklare. Började dagen med morgonmys och ett bullefnatt innan frukost. What a beautiful day! Sigge har fått jaga pinnar och dragit tjugo-tjugofem kilo cirka 300 meter. Med våld och vaselin löser sig allt, fast vi hade inte fått något poäng för det snyggaste draget, men vi klarade av det och det är själva poängen. Jag är stolt! Nu sitter han mest och ser sur ut, vilket han gjort i snart fyrtio minuter. Trött och sur är han. Själv är jag röksugen och trött, men sugen på dillkött kanske. Eller kotletter. Eller massa godis och en film.

Jag hade en fantastisk dag, en underbar dag med solstrålar som sökte sig fram genom molnen, hästpussar, vänskapliga svar på alla frågor, kaffe, bullar och min favoritskiva. Glad, lycklig, ett hjärta som inte värkte.
Men glädjen dog, min fantastiska dag gick åt helvete. Jag orkar inte bli spottad på mer nu, vad jag än gör. Jag försöker, men det syns inte för andra. Jag tror jag gör rätt men jag gör fel och ingen förklarar det.
Nu ger jag upp, jag ger verkligen upp.
Jag vill inte bli spottad i ansiktet mer, aldrig mer.