Fick hem våran fantastiska kille idag. Han var på lite dåligt humör men det var inte särskilt konstigt när någon viss gubbe blockerade toaletten så att man fick bajsa i sin favorit-hink. Vi mutade honom till lite glädje med glass och så har vi ätit påskmiddag med morfar och moster Annika.

Nu ska jag ta en kall och mysa med Nanne Kanin!

Drabbades förövrigt av trettioårs kris efter den trevliga kvällen då vi mötte gamla klasskompisar från grundskolan på nattpromenaden, fint uppklädda, pigga, fräscha och med varsin självklar systembolaget-påse. Själv hade man mjukisbyxor med målarfärgsfläckar på, gympadojjor och oduschad sen några dagar tillbaka. De hade planer och mål för hela kvällen och natten (exempelvis att få en snygg karl i säng) medan man själv hade ett enda mål i sikte för natten: att få den trotsiga tvååringen i säng. Att få min egen snygga karl i säng fanns liksom inte där. Inte just då i alla fall...!

Men det tog inte lång tid innan min lilla älskling kröp ner under täcket i sitt rum och somnade... ♥ För vem hade inte velat vakna till den här trevliga synen en tidig lördagsmorgon?

Den sjunde april startade värkarna, och jag vandrade och vandrade, runt runt i lägenheten i flera timmar, duschade och vandrade runt. På natten åkte vi in och kollade, öppen två centimeter och vi åkte hem. Fortsatte vandra runt, äta, duscha och sova. Nästa dag åkte vi in för ännu en koll. Inte mycket hade ändrats. På kvällen började slemproppen lossna och vi åkte in ännu en gång. Fick stanna över natt och gavs en morfinspruta. Sov väldigt gott. Den nionde april fortsatte som tidigare, vandrande runt runt med gåstol och storbölade av trötthet och uppgivenhet. Tyckte det var som värst vid sju centimeter, både smärtan och tröttheten. Vid detta tillfälle var det dags för epidural, min numera värsta fiende. Första sticket misslyckades det med, liksom det andra som punkterade min ryggmärgshinna och det tredje som träffade en nerv, vilket resulterade i en smärta och en känsla av kyla längs hela vänstra benet. Än idag känner man en viss ångest över att fått skäll när jag höll på att ramla ur sängen av nervrycket, smärtan och skriket. Fjärde sticket lyckades det med, och epiduralen tog även bort den huvudvärk som trots allt existerade. Jag fick en lugn stund inann krystvärkarna satte igång vid 17.oo. Jag minns själv att jag frågade dem hur jag skulle krysta, för det kändes inte som jag lyckades krysta rätt, men allt jag fick till svar var att jag skulle fortsätta krysta. Det tog flera försök innan jag lyckades och 17.21 fick jag min pojke. Mormor grät och fick äran att klippa navelsträngen. På grund av den punkterade ryggmärgshinnan var jag fruktansvärt trött, illamående och led av en så kraftig huvudvärk att det inte går att förklara eller jämföra ens med migrän och den trasiga nerven fick mig skrika av smärta vid minsta beröring i vänstra benet. Inte ens ett lakan kunde ligga mot benet. När de skulle sy mig kom det långa ramsor svordomar, mestadels för att barnmorskestudenten frågade "hur man skulle göra" när hon skulle sätta i suturnålen i mitt underliv. Hur många knutar man skulle avsluta en sutur visste människan inte heller om. Tre! Ditt jävla riksmongo.

Att bli tvingad att kissa såhär efter en förlossning var verkligen en mardröm, framför allt för att ingen trodde på mig och på den smärta jag hade, både i huvud och ben. Ingen noterade att jag inte orkade (kunde?) hålla ögonen öppna, inte heller att jag inte kunde pilla i mig mackorna eller kunde stödja mig på benet. Idag är jag bara glad för att epiduralen inte läckte ut i andningsorganen och förlamade dem...

Senare på BB blev jag bara sämre, smärtan var så fruktansvärd men få av barnmorskorna och sköterskorna hade sympati för detta. Fick även väldigt hög feber och levde på smärtstillande och koffein, det enda som egentligen hjälper mot punkterad ryggmärgshinna (förutom en så kallad "bloodpatch" men när en annan narkosläkaren än den som lade epiduralen föreslog detta bad jag henne dra åt helvete med en gång) En natt vaknade jag skrikandes att jag skulle dö, jag bara skrek och skrek att något var fel och jag skulle dö. In kom en barnmorska jag hade ett visst förtroende för och sa att jag bara drömde, men jag visste att jag var vaken och jag visste att något var fel och jag visste att jag skulle dö. Låg hela natten och bara grät, för att ingen trodde på mig. Känslan av att inte bli trodd, att ha så ont och må så dåligt att man inte lyckades ta hand om sitt barn var så kvävande. När man försökte gå upp till toaletten såg man alla andra lyckliga mammor som kunde gå och bära på sina barn trots att de fött sina barn bara några timmar tidigare. Själv var jag sängliggandes och varit det i flera dagar, fick ringa på klockan för minsta lilla och kissade ofta ner mig eftersom jag inte kunde gå upp ur sängen. Det är sällan jag gråtit så många tårar.

Febern steg och steg, men utan att de hittade något fel. Infektionen kom ingenstans , allt de upptäckte var att infektionsvärdet steg, från 230 till över 300. Med tanke på att det normalt ska ligga mellan 7-10 så kan man säga att jag mådde, ja, skit. Och ingen visste var det kom ifrån, vad det berodde på eller hur jag skulle bli av med det. Nåväl, det var två år sen nu. Jag blev frisk och kom hem efter två-tre veckor och idag har vi ätit tårta, öppnat presenter och haft en riktigt bra dag. Och nu skulle vi tydligen iväg och kika på pojkar som dricker öl och grillar, intressant...!

I want you!

I natt fick Cappe the hooligan sova hela natten, till skillnad från här om dagen då han började kräkas vid två på natten och fortsatte till nio på morgonen. Det är den dumma hostan som gör det, stackars lilla hjärtat!
Vår kväll blev dock mysig när vi på promenad med hundarna blev stoppade av en mamma som kom rusande ut ur sitt hem och skulle pussa på hundarna. Vi blev kvar där länge och hade det väldigt trevligt, vi bytte nummer och ska dejta lite snart igen. Hundarna är en bra samtalsöppnare, jag svär!

Sen poppade jag och Cappe popcorn när vi kom hem men han ville inte dela med sig så sen fick jag inga popcorn. Men när Cappe sover dansar råttorna på bordet så jag och Dalton har ätit chips nu. Det får man göra när man är vuxen!

Ps. Jag ska få min kakburk, den som det är en halleluja-atmosphere runt! Äntligen förstår Dalton känslan av det!

Nu ska jag försöka sticka den dära tröjan medan Dalton är på gymmet och Rachel Ray är det enda vettiga som visas på TV.