Har precis kommit in efter en långrunda i skogen. Eller skogen och skogen, så nära inpå skogen man kan komma för tillfället, vilket inte är så skrytsamt nära.
Idag är jag lite ledsen, inte för det jag trodde jag skulle vara ledsen för (vilket dock också gör mig ledsen) utan för att en vän sen tio år tillbaka kommer somna in idag. Alla långa promenader i solnedgången en sommarkväll är blott ett minne nu. Vila mjukt älskade Sally ♥ Önskar att jag kunde dra fingrarna genom din långa, mjuka päls för alltid!

Ultima Thule - Fädernesland 31.1.10
En fantastisk kväll.

Jag önskar att läkare kunde ha lite mer läkemedelskunskap innan de börjar jobba med det om de nu ska jobba med det.
Giv mig energi och styrka!

Förresten sprang jag på min fina ex-granne som jag tyckt varit väldigt energikrävande, men i alla fall väldigt snäll. Tills idag, när hon behövde vara lite ärlig (som hon alltid är) och berätta den fantastiska sagan om hur hon såg mig och Jonas i affären första gången och fasade över sådana som oss. Sedan träffade hon oss och vi stal hennes hjärta. Hon behövde förklara för mig att Gud har stora planer för mig, det kände hon redan första gången hon träffade mig minsann, och att jag med mitt varma hjärta kommer gå långt. Hur hon bad för mig varje kväll. Sen kom tårarna... Tårarna. Jag gråter också, absolut, för att jag älskar någon så otroligt starkt att det gör ont i bröstet. Jag gråter för att jag saknar den jag älskar, för att det känns som om någon tar luften ifrån mig och jag inte får någon luft utan den jag älskar i närheten. Och så måste det ha varit för henne med, när hon började gråta av kärlek till mig och Jonas. Jag önskade av hela mitt "varma hjärta" att jag var en liten älva just då, så hade jag kunnat trolla bort mig själv ur den situationen. Så starka känslor kan man väl knappast ha för en granne? Bortsett Milla då, men hon är ju ett undantag för alla vanliga Svensson-lagar och stadgar.
Å andra sidan ska jag väl inte klaga. Jag har åtminstone inte satanistgrannar som odlar potatis under golvet... Eller...?

Note to myself:
Glöm inte låsa dörren i natt, med alla lås. Gud kan se mig. Uh.

Vilken skitdag! Först och främst kände jag mig snygg, men ingen kunde dela min snygghet med mig. När jag väl fick tummen ur för att gå ut och göra något, ja då ringer telefonen, möte, bara att vända hem. När mötet var slut skulle vi städa gamla lägenheten, men Casper bajsar, så det är bara att gå hem igen, byta på Casper och börja med maten. Under tiden maten står i ugnen tänkte jag foruma på telefonen men hittar inte min refill, trots att jag vet att jag i gamla lägenheten såg den, tog i den och sa "den här måste jag ta med". Tog oturen slut där? Knappast, då jag letar febrilt överallt bränner pajen vid och räcker bara till en enda Casper-portion. Samtidigt som jag satt hungrig så fick jag reda på att min längtan blivit inställd också, så nu blir det ingen girlpower-klubb. Får jag gå och dra filten över mig nu? Väck mig när oturen är över.

Ps. Jag hittade refillen på golvet i gamla lägenheten efter några timmar. Tummen upp!

Jag har ett hem! Ett hem med soffa i vardagsrummet och prydnadssaker i vitrinskåpet! Nu ska jag lyssna på min nya favoritlåt och sen ska vi handla lite mat. Men jag har inga vänner! Inga som vill följa med mig ut och grisa. "Det är ju en måndag" säger dem. Det spelar väl ingen roll vilken dag det är? Det är en dag som gör ont och jag vill inte ha ont. Jag vill bara dricka vin och tänka på annat en liten stund. Bara en liten stund?

Jag vet att jag inte gjort något fel, att jag inte spridit ut rykten eller ljugit om dig. Min dröm att få tillbaka dig har funnits där hela tiden och varför skulle jag förstöra den drömmen genom att sjunka så lågt? Jag skulle inte vilja utsätta dig för mer smärta i världen, för du förtjänar något så mycket bättre.
Jag bad dem iallafall dra åt helvete.
Jag bad även mig själv dra åt helvete.

Nomi är en trevlig krabat tycker Casper, så klänge hon sitter i sin bur vill säga. En riktig myshund tycker jag, lite mer energi än unge herr Sixten som mest bara ligger på soffkuddarna och fiser. Men med flickorna lär det bli lite mer liv i luckan. Bara en vecka kvar nu! Jag ser fram emot deras ankomst. Det är också den längtan som trängs med saknaden av J. Jag saknar J, så smärtsamt mycket. Hoppas han har det bra, han förtjänar det allra bästa. Han förtjänar allt vackert i hela världen och all kärlek som finns.
Nej, nog om staffar och olycklig kärlek. Jag ska avnjuta lukten av nytvättat och huvudvärk.

 

Förlåt för att jag gråter. Jag älskar dig, forever and ever.

Har fått med mig hem ett par gardiner som jag glädjer mig väldigt åt. Det sägs ju att man ska glädja sig åt små saker i livet. Jag har summerat dagen över en kopp vaniljté och några cigaretter, som tog mig på det djupa en stund. Det är en lång väg kvar men jag tänker följa den. Det är nästan så jag känner mig lite, men bara lite, stolt över mig själv som inte begravt mig utan faktiskt gör något åt det här. Vad som än händer så ska jag försöka. Men för att överleva natten kanske jag behöver lite marängswiss när jag tänker efter... Om min son med de läskiga monstertänderna av pepparkakor har lust att följa med vill säga.

Min dag var felfri, fylld av glädje, ork och energi. Lusten att leva och att göra något av mitt liv. Idag fyllde jag detta med lek i snön, bestigning av Mount Snowerest utanför kyrkan och att baka bröd och bullar. Jag njöt av att andas in den svala vårbrisen som på något sätt lyckats överrösta snöluften. Hörde fåglarna kvittra, såg trädgrenarna droppa, kände fukten av tö söka sig in i skorna.
Jag ville dela med mig av det jag kände, denna känsla av att vara oslagbar. Men jag fick inte, och det slog ner mig totalt. Att du inte ville se leendena, skratten, de små dansstegen jag tog till Fornicators medan jag pillade bort degen som klistrat sig fast mellan fingrarna. Det finns bara en person jag vill dela detta med och det är du, men det spelade ingen roll. Nu har jag tappat bort mig själv igen. Ska jag vara levnadsglad, lycklig och lätt? Eller vill du ha mig ledsen, liten och svår? Jag vet inte om jag uppfattat dig korrekt.
Plötsligt blir det en svår tävling som jag vet att jag förlorar hur mycket jag än försöker. Hittills har jag förlorat varenda gång för att jag inte självmant ställt upp. Jag vill inte tävla, jag vill bara få vara med. Finnas där jag också. Vara glad med dig, med er, visa upp det jag klarat av, det som är positivt. Jag når inte riktigt fram och det sårar mig. Ingen orkar med det som är sorgligt men det som är ren lycka stängs ute.
Jag ger upp. Men jag kämpade iallafall tappert, innan jag erkände mig som en förlorare.

Och en dag försvinner jag ur dina ögon som en svår och jobbig grej.

Hade jag kunnat hade jag hållt räkningen, men jag vet inte längre hur många gånger jag otröstligt börjat gråta idag och hur många stygn av det ihoplappade liv som brustit. Jag försöker sy ihop ett stygn i taget men de slits upp gång på gång och mina tårar svämmar över. Hur kan man älska någon så det gör så fruktansvärt ont? Hur kan jag älska någon så mycket som jag älskar dig? 
Jag drömmer om det liv vi aldrig fick tillsammans och jag drömmer om att drunkna gång på gång i din blick, i dina ögon som så många gånger betraktat mig och inte velat blunda. Jag lever på efterskalven av dina andetag i nacken och kyssar, mötena med dina läppar. Allt med dig var vackert som en fjäril men jag höll för hårt och vingarna slutade slå. Förlåt, för att jag inte släppte dig och lät dig sväva med vinden.
Du kommer alltid vara en del av mitt liv, min vackrare hälft. Jag älskar dig Jonas Dalton Sundin.