Min dag var felfri, fylld av glädje, ork och energi. Lusten att leva och att göra något av mitt liv. Idag fyllde jag detta med lek i snön, bestigning av Mount Snowerest utanför kyrkan och att baka bröd och bullar. Jag njöt av att andas in den svala vårbrisen som på något sätt lyckats överrösta snöluften. Hörde fåglarna kvittra, såg trädgrenarna droppa, kände fukten av tö söka sig in i skorna.
Jag ville dela med mig av det jag kände, denna känsla av att vara oslagbar. Men jag fick inte, och det slog ner mig totalt. Att du inte ville se leendena, skratten, de små dansstegen jag tog till Fornicators medan jag pillade bort degen som klistrat sig fast mellan fingrarna. Det finns bara en person jag vill dela detta med och det är du, men det spelade ingen roll. Nu har jag tappat bort mig själv igen. Ska jag vara levnadsglad, lycklig och lätt? Eller vill du ha mig ledsen, liten och svår? Jag vet inte om jag uppfattat dig korrekt.
Plötsligt blir det en svår tävling som jag vet att jag förlorar hur mycket jag än försöker. Hittills har jag förlorat varenda gång för att jag inte självmant ställt upp. Jag vill inte tävla, jag vill bara få vara med. Finnas där jag också. Vara glad med dig, med er, visa upp det jag klarat av, det som är positivt. Jag når inte riktigt fram och det sårar mig. Ingen orkar med det som är sorgligt men det som är ren lycka stängs ute.
Jag ger upp. Men jag kämpade iallafall tappert, innan jag erkände mig som en förlorare.

Och en dag försvinner jag ur dina ögon som en svår och jobbig grej.