Lider av vissa splittrade känslor. Känner mig delvis dum, naiv och blåögd, samtidigt som jag är oerhört stolt. Jag är liten och blir väldigt lätt bortglömd, men mitt i allt tumult så är det en person som ser mig och det är också den viktigaste personen. Efter det som hänt de senaste dagarna så har min motivation bleknat lite, och jag tvivlar lite på mig själv och vad jag åstadkommit. Skulle jag ha lagt mig på golvet direkt, grinat i tusen dagar och bara gett upp?
Något jag inte tänker ge upp är stumpan, tror faktiskt att Milla hade rätt när hon ansåg att det var ment to be. Jag njuter av att få lägga upp lite träningsschema och mål att uppnå, planera utställningar och dagdrömma om alla priser som hon kommer få. Någon annan som ska komma i form (förhoppningsvis) är jag själv som blivit lite mer positiv efter en sväng på gymmet med baby ♥ Känner mig som tuffaste bruden i stan när jag tränar biceps med åtta kilos-hantlar bredvid Jonas som tar åttiofem kilo i bänkpress och längre bort tar någon samma vikt i marklyft. Kände mig brutal! Något annat som är brutalt är Caspers humor, han stökade precis ner som i någon slags protest över att jag hellre myser ner i soffan än städar. Men jag skyller på sockerbrist och lathet, and I love it!

Over and out från fru Dalton.