På min balkong står ett rosa ljus som tänds ibland för att visa den tacksamhet över att Ni en gång funnits här på jorden. Ett ljus för Rebekah, för Manuel, för Sofie, för Anders, för Jannica och alla andra som valt att inte finnas här mer. Vare sig ni varit närstående eller bara en hand man greppat efter för att be om råd, nåd eller bara milda ord i denna hårda värld, är ni alla värda att minnas. Att era fotsteg alltid kommer finnas kvar här nere på de vägar ni tog i era liv och era andetag finns kvar i luften, någon annan andas in dem. Det ni lämnade här kommer aldrig suddas ut, era hjärtslag ekar fortfarande i våra öron och orden ni delat med er av till världen kommer för alltid att forcera murar mellan människor som stannat kvar. Vi minns er.

Ångest. Massvis med ångest. Och det underlättar inte att klockan närmar sig midnatt vilket betyder för få timmars sömn vilket resulterar i en grinig mamma med huvudvärk imorgon. Åh om jag ändå bara kunde släppa vissa saker som gör mig ledsen och irriterad! Ska önska mig utav jultomten att jag blir lite mer som en gås, så att allt bara rinner av mig. Jag tycker verkligen att livet är så fint, men ibland är inte jag lika jämnfin som livet. Ibland får jag för mig att det skulle vara bättre att tävla mot andra eller åstadkomma något bättre. Det är det oftast inte. Fast jag känner mig ganska skadeglad när jag lyckas, förvisso. Söker en win-win situation. Finns det någon sådan i det här läget?

Idag känner jag mig bitter. Det är kallt och jag är kanonförkyld. Cappe the hooligan vill leka ute... Eller nej, inne förresten. Nej, ute!... Eller inne! Nej, ute. Eller inne? And so on, and so on...  Trött och ledsen blir man. Vilket man var redan från början. Önskar att man hade någon vid sin sida som kunde dela ens drömmar och mål. Vill så gärna uppfylla alla de där sakerna man går och tänker på dag efter dag, vecka efter vecka. Vill vara lycklig och känna att det jag eftersträvat har jag lyckats nå, och allt jag en gång fått chansen att planera önskar jag blev verklighet. Men hur mycket får man kräva av en levnadskamrat? Hur mycket får man tjata och hur många tårar får man fälla när man inte får som man vill? Om jag bara fick veta att det kommer hända, att du kommer dela det med mig. För jag vill nå dit och jag vill börja kämpa för det nu, jag vill börja leva. Jag vill leva nu.

Rebekah, jag hoppas du har det bra. Du är saknad.

C.
Ångrar så mycket, syftade på så mycket som man gjort. Självklart ångrar jag att jag sårat dig, självklart saknar jag dig ofta, självklart önskar jag att jag fått göra om allt. Självklart har jag fått tillbaka av samma medicin så idag har jag mer förståelse för att du är arg, när man insåg själv hur förbannat ont det faktiskt gör. Förväntar mig liksom ingenting av dig, inga vänskapliga gester eller någonting, vill bara visa att jag tycker om att se dina och Lilla C's framsteg. Tänker fortfarande på dig och har sparat bilder från alla galna äventyr med Kaithy Kanal...

Förövrigt är det en skitdag idag. En riktigt rutten skitdag idag. Så jag försöker desperat att städa bort frustrationen och har snart ätit upp Caspers kex. Igen. Det är en rutten dag, sa jag det?
Igår fick Cappe the hooligan tillbaka sin tuppkam förövrigt, så idag drar han förnöjsamt fingrarna genom håret och är jättestolt. Vi skulle tydligen färga det också, sa han till morfar innan. Galna idéer!

Har utöver det luggit på latsidan med hundträningen så måste få tummen ur och ge Sixten Stabil en och annan träningsvärk inom snar framtid, men var är entusiasmen? Hallå?!

Låt mig drömma mig bort om hus, köksrenovering, påtande i trädgård och trädkoje-byggen! ♥

Vad är det här nu då? Vart gick det fel? Varför vaknade jag i morse till snöblandat sluskregn och utan några happy feelings? Har snart ätit upp ett helt paket Tom & Jerry kex och lyssnat på både Antipati och Booze & Glory, är fortfarande på dåligt humör. Skulle helst av allt vilja krypa ner i soffan och stirra mig blind på kanal fem eller något, medan dagen fortsätter i samma trista, ledsamma, gråa takt. Och äta något som är lite mer exotiskt än spagetti och köttbullar.

Nej, jag borde inte klaga så mycket egentligen. Jag och Casper har faktiskt hoppat och studsat i hans säng hela morgonen och fuskade lite och åt popcorn till frukost. Det får man faktiskt göra ibland!

Lider av vissa splittrade känslor. Känner mig delvis dum, naiv och blåögd, samtidigt som jag är oerhört stolt. Jag är liten och blir väldigt lätt bortglömd, men mitt i allt tumult så är det en person som ser mig och det är också den viktigaste personen. Efter det som hänt de senaste dagarna så har min motivation bleknat lite, och jag tvivlar lite på mig själv och vad jag åstadkommit. Skulle jag ha lagt mig på golvet direkt, grinat i tusen dagar och bara gett upp?
Något jag inte tänker ge upp är stumpan, tror faktiskt att Milla hade rätt när hon ansåg att det var ment to be. Jag njuter av att få lägga upp lite träningsschema och mål att uppnå, planera utställningar och dagdrömma om alla priser som hon kommer få. Någon annan som ska komma i form (förhoppningsvis) är jag själv som blivit lite mer positiv efter en sväng på gymmet med baby ♥ Känner mig som tuffaste bruden i stan när jag tränar biceps med åtta kilos-hantlar bredvid Jonas som tar åttiofem kilo i bänkpress och längre bort tar någon samma vikt i marklyft. Kände mig brutal! Något annat som är brutalt är Caspers humor, han stökade precis ner som i någon slags protest över att jag hellre myser ner i soffan än städar. Men jag skyller på sockerbrist och lathet, and I love it!

Over and out från fru Dalton.

Jag hade en fantastisk dag, en underbar dag med solstrålar som sökte sig fram genom molnen, hästpussar, vänskapliga svar på alla frågor, kaffe, bullar och min favoritskiva. Glad, lycklig, ett hjärta som inte värkte.
Men glädjen dog, min fantastiska dag gick åt helvete. Jag orkar inte bli spottad på mer nu, vad jag än gör. Jag försöker, men det syns inte för andra. Jag tror jag gör rätt men jag gör fel och ingen förklarar det.
Nu ger jag upp, jag ger verkligen upp.
Jag vill inte bli spottad i ansiktet mer, aldrig mer.

Har precis kommit in efter en långrunda i skogen. Eller skogen och skogen, så nära inpå skogen man kan komma för tillfället, vilket inte är så skrytsamt nära.
Idag är jag lite ledsen, inte för det jag trodde jag skulle vara ledsen för (vilket dock också gör mig ledsen) utan för att en vän sen tio år tillbaka kommer somna in idag. Alla långa promenader i solnedgången en sommarkväll är blott ett minne nu. Vila mjukt älskade Sally ♥ Önskar att jag kunde dra fingrarna genom din långa, mjuka päls för alltid!

Ultima Thule - Fädernesland 31.1.10
En fantastisk kväll.

Jag önskar att läkare kunde ha lite mer läkemedelskunskap innan de börjar jobba med det om de nu ska jobba med det.
Giv mig energi och styrka!

Förresten sprang jag på min fina ex-granne som jag tyckt varit väldigt energikrävande, men i alla fall väldigt snäll. Tills idag, när hon behövde vara lite ärlig (som hon alltid är) och berätta den fantastiska sagan om hur hon såg mig och Jonas i affären första gången och fasade över sådana som oss. Sedan träffade hon oss och vi stal hennes hjärta. Hon behövde förklara för mig att Gud har stora planer för mig, det kände hon redan första gången hon träffade mig minsann, och att jag med mitt varma hjärta kommer gå långt. Hur hon bad för mig varje kväll. Sen kom tårarna... Tårarna. Jag gråter också, absolut, för att jag älskar någon så otroligt starkt att det gör ont i bröstet. Jag gråter för att jag saknar den jag älskar, för att det känns som om någon tar luften ifrån mig och jag inte får någon luft utan den jag älskar i närheten. Och så måste det ha varit för henne med, när hon började gråta av kärlek till mig och Jonas. Jag önskade av hela mitt "varma hjärta" att jag var en liten älva just då, så hade jag kunnat trolla bort mig själv ur den situationen. Så starka känslor kan man väl knappast ha för en granne? Bortsett Milla då, men hon är ju ett undantag för alla vanliga Svensson-lagar och stadgar.
Å andra sidan ska jag väl inte klaga. Jag har åtminstone inte satanistgrannar som odlar potatis under golvet... Eller...?

Note to myself:
Glöm inte låsa dörren i natt, med alla lås. Gud kan se mig. Uh.

Vilken skitdag! Först och främst kände jag mig snygg, men ingen kunde dela min snygghet med mig. När jag väl fick tummen ur för att gå ut och göra något, ja då ringer telefonen, möte, bara att vända hem. När mötet var slut skulle vi städa gamla lägenheten, men Casper bajsar, så det är bara att gå hem igen, byta på Casper och börja med maten. Under tiden maten står i ugnen tänkte jag foruma på telefonen men hittar inte min refill, trots att jag vet att jag i gamla lägenheten såg den, tog i den och sa "den här måste jag ta med". Tog oturen slut där? Knappast, då jag letar febrilt överallt bränner pajen vid och räcker bara till en enda Casper-portion. Samtidigt som jag satt hungrig så fick jag reda på att min längtan blivit inställd också, så nu blir det ingen girlpower-klubb. Får jag gå och dra filten över mig nu? Väck mig när oturen är över.

Ps. Jag hittade refillen på golvet i gamla lägenheten efter några timmar. Tummen upp!

Jag har ett hem! Ett hem med soffa i vardagsrummet och prydnadssaker i vitrinskåpet! Nu ska jag lyssna på min nya favoritlåt och sen ska vi handla lite mat. Men jag har inga vänner! Inga som vill följa med mig ut och grisa. "Det är ju en måndag" säger dem. Det spelar väl ingen roll vilken dag det är? Det är en dag som gör ont och jag vill inte ha ont. Jag vill bara dricka vin och tänka på annat en liten stund. Bara en liten stund?

Jag vet att jag inte gjort något fel, att jag inte spridit ut rykten eller ljugit om dig. Min dröm att få tillbaka dig har funnits där hela tiden och varför skulle jag förstöra den drömmen genom att sjunka så lågt? Jag skulle inte vilja utsätta dig för mer smärta i världen, för du förtjänar något så mycket bättre.
Jag bad dem iallafall dra åt helvete.
Jag bad även mig själv dra åt helvete.

Nomi är en trevlig krabat tycker Casper, så klänge hon sitter i sin bur vill säga. En riktig myshund tycker jag, lite mer energi än unge herr Sixten som mest bara ligger på soffkuddarna och fiser. Men med flickorna lär det bli lite mer liv i luckan. Bara en vecka kvar nu! Jag ser fram emot deras ankomst. Det är också den längtan som trängs med saknaden av J. Jag saknar J, så smärtsamt mycket. Hoppas han har det bra, han förtjänar det allra bästa. Han förtjänar allt vackert i hela världen och all kärlek som finns.
Nej, nog om staffar och olycklig kärlek. Jag ska avnjuta lukten av nytvättat och huvudvärk.

 

Förlåt för att jag gråter. Jag älskar dig, forever and ever.

Min dag var felfri, fylld av glädje, ork och energi. Lusten att leva och att göra något av mitt liv. Idag fyllde jag detta med lek i snön, bestigning av Mount Snowerest utanför kyrkan och att baka bröd och bullar. Jag njöt av att andas in den svala vårbrisen som på något sätt lyckats överrösta snöluften. Hörde fåglarna kvittra, såg trädgrenarna droppa, kände fukten av tö söka sig in i skorna.
Jag ville dela med mig av det jag kände, denna känsla av att vara oslagbar. Men jag fick inte, och det slog ner mig totalt. Att du inte ville se leendena, skratten, de små dansstegen jag tog till Fornicators medan jag pillade bort degen som klistrat sig fast mellan fingrarna. Det finns bara en person jag vill dela detta med och det är du, men det spelade ingen roll. Nu har jag tappat bort mig själv igen. Ska jag vara levnadsglad, lycklig och lätt? Eller vill du ha mig ledsen, liten och svår? Jag vet inte om jag uppfattat dig korrekt.
Plötsligt blir det en svår tävling som jag vet att jag förlorar hur mycket jag än försöker. Hittills har jag förlorat varenda gång för att jag inte självmant ställt upp. Jag vill inte tävla, jag vill bara få vara med. Finnas där jag också. Vara glad med dig, med er, visa upp det jag klarat av, det som är positivt. Jag når inte riktigt fram och det sårar mig. Ingen orkar med det som är sorgligt men det som är ren lycka stängs ute.
Jag ger upp. Men jag kämpade iallafall tappert, innan jag erkände mig som en förlorare.

Och en dag försvinner jag ur dina ögon som en svår och jobbig grej.